Över ett år har jag arbetat heltid som förskollärare. I nästan ett år har jag väntat efter en väldigt viktig del av min utbildning. Förra veckan fick jag det efterlängtade mailet som innehöll min legitimation. Det var riktigt skönt och det kändes som att jag äntligen kunde sätta en punkt för min utbildning. Nu är jag helt klar, Färdigutbildad och legitimerad förskollärare!
På grund av min cp- skada så förbrukar jag dubbelt så mycket energi som en "vanlig" människa i mina vardagssysslor. I mitt arbeta jobbar vi väldigt mycket med kroppen och vi rör oss hela tiden. Vi måste alltid vara på allerten och hänga med på vad barnen gör och vad det vill göra. Efter att jag jobbat ungefär ett halvår började jag inse att heltid var för mycket för mig. Jag har inte haft någon ork till någon fritid. När jag kommit hem från jobbet har jag lagt mig att sova direkt, har nästan inte ens orkat gå ut med Minna och jag har tappat kontakten med många nära och kära.
Men nu har det också fått en vändning eftersom att jag har gått ner i tid och bara jobbar 75%. Det var jätteskönt, det gav resultat direkt och jag har fått ett helt nytt liv. Jag känner mig mycket piggare och gladare. Nu för tiden orkar jag oftast vara vaken en hel dag utan att ens ta en powernap. :)
Och jag måste bara säga att min sambo har varit ett otroligt stöd under den här tiden. Han har inte bara stått ut med att jag varit så fruktansvärt tråkig. Han har även sett då jag varit allt för trött och slut för att fara på jobbet innan jag känt det själv och hållit mig hemma. Utan honom hade jag känt mig väldigt ensam och jag hade garanterat gått in i väggen.
Jag tror även att han tycker det är bra nu när jag gått ner i tid. Vi får mer tid med varandra och jag orkar ju faktiskt umgås och göra saker med honom. :)
Men nu har det också fått en vändning eftersom att jag har gått ner i tid och bara jobbar 75%. Det var jätteskönt, det gav resultat direkt och jag har fått ett helt nytt liv. Jag känner mig mycket piggare och gladare. Nu för tiden orkar jag oftast vara vaken en hel dag utan att ens ta en powernap. :)
Och jag måste bara säga att min sambo har varit ett otroligt stöd under den här tiden. Han har inte bara stått ut med att jag varit så fruktansvärt tråkig. Han har även sett då jag varit allt för trött och slut för att fara på jobbet innan jag känt det själv och hållit mig hemma. Utan honom hade jag känt mig väldigt ensam och jag hade garanterat gått in i väggen.
Jag tror även att han tycker det är bra nu när jag gått ner i tid. Vi får mer tid med varandra och jag orkar ju faktiskt umgås och göra saker med honom. :)
