Jag saknar dig.
Jag har så svårt att förstå att du har lämnat oss.
Du var den person som jag trodde alltid skulle finnas kvar, men nu har den hemska cansern kommit och tagit dig. Den här gången kunde inget rädda dig. (du minns som den gången då ljuskronan föll ner där du skulle sova).
Vardagen rullar vidare och jag håller humöret uppe, men så fort kvällen kommer, ljusen släcks och jag får en stund för mig själv så kommer tankarna och känslorna.
Dumma, hemska canser.
Det var inte rättvist att du var tvungen fara. Du var inte färdig här än.
Du var inte bara den bästaste morbror jag och mina syskon hade kunnat få, du var även den bästa storebror som min mamma hade kunnat ha. Den kontakten som ni hade skulle jag bara kunna drömma om att ha till mina syskon. Du var en underbar pappa till mina kusiner och en fantastisk morfar till dina barnbarn. Jag är helt säker på att det inte bara är jag som kommer sakna dig något så otroligt mycket.
Men hur orättvisst det än känns och hur mycket vi än kommer att sakna dig så tror jag på att allt händer av en anledning. Fastän vi som blev kvar tycker att du hade mer att ge här, så kanske du har ännu mer att ge därifrån du är nu.
Jag vet inte om det bara är önsketänkande från min sida, men jag har en känsla av att du kommer att vaka över oss och även vara med vid speciella tillfällen.
Det sista du önskade av mig var att få dricka kaffe i min stuga nästa sommar. Nu ska du ju inte tro att bara för att du inte längre finns här på jorden, kommer jag inte bjuda på kaffe, det kommer stå redo för dig då du tittar förbi!
Bästaste morbror Bo.
Jag saknar dig.
