Jag har uppgifter nu på skolan där jag ska ha två samtal med en eller två personer som jag inte känner så väl. Jag funderade länge vem jag skulle fråga men kom inte direkt på någon så jag skrev ut en fråga på en Facebook grupp som jag är med i, då svarade en kvinna och sa att hon gärna ställde upp.
Jag var hem till henne och hade samtal 1. Samtalet gick ut på att hon skulle välja ämne också skulle jag ställa öppna frågor för att leda samtalet vidare. En uppgift som jag hade som samtalsledare var att jag inte fick ha ego-impulser, dvs. Att jag inflikar och börjar prata om mig själv...
När kvinnan började berätta så blev jag glatt överraskad. Hon berättade om sin funktionsnedsättning och trots att den var långt ifrån lik min cp-skada, så kände jag igen mig i så mycket av det hon sa. Hon berättade om bristen på förståelse från sin omgivning, men även om de få människor som faktiskt förstår och hur viktiga dom var för henne. Hon berättade om känslan då hon fick veta att hon skulle få en utredning och hur jobbig själva väntan var, (många av er vet inte om det, men för några år sedan gjorde jag en utredning om jag möjligtvis hade någon mer diagnos än just cp-skadan). Jag har alltid sett cp-skadan som en del av mig, men Jag upplevde då att de egenskaper som inte var kopplade till cp-skadan och som jag hela mitt liv hade sett som kännetecken på att jag var jag nu skulle få en stämpel dom med och att folk skulle få ännu en anledning att nedvärdera mig... Jag uppfattade det som att den här kvinnan kände ungefär likadant ibland.
Men sedan sa hon även något som jag även sagt många gånger... Trots att det varit väldigt jobbigt många perioder så sa hon att Om hon hade fått leva om sitt liv hade hon mest troligt inte ändrat på något. Det har ju format oss till dom personer vi är idag... :-)
På grund av att jag inte fick ha några ego-impulser under samtalen så var jag tvungen vänta ändå till efter samtal 2 då jag fick berätta om mig själv och att jag blev så glad över att höra att någon annan känner ungefär som mig.
Tillsist, just innan jag skulle fara sa hon till mig att hon tror att det finns en mening med allt och att det nog var meningen att just vi skulle ha dessa samtal tillsammans. Jag håller med henne, jag var på mycket bättre humör och hade en bättre känsla om mig själv då jag lämnade henne än när jag kom dit och det tackar jag henne för. :-)
Denna skoluppgift visade sig vara mer givande för mig än jag trott och på många fler sätt än bara för min kommande yrkesroll. :-)
Jag var hem till henne och hade samtal 1. Samtalet gick ut på att hon skulle välja ämne också skulle jag ställa öppna frågor för att leda samtalet vidare. En uppgift som jag hade som samtalsledare var att jag inte fick ha ego-impulser, dvs. Att jag inflikar och börjar prata om mig själv...
När kvinnan började berätta så blev jag glatt överraskad. Hon berättade om sin funktionsnedsättning och trots att den var långt ifrån lik min cp-skada, så kände jag igen mig i så mycket av det hon sa. Hon berättade om bristen på förståelse från sin omgivning, men även om de få människor som faktiskt förstår och hur viktiga dom var för henne. Hon berättade om känslan då hon fick veta att hon skulle få en utredning och hur jobbig själva väntan var, (många av er vet inte om det, men för några år sedan gjorde jag en utredning om jag möjligtvis hade någon mer diagnos än just cp-skadan). Jag har alltid sett cp-skadan som en del av mig, men Jag upplevde då att de egenskaper som inte var kopplade till cp-skadan och som jag hela mitt liv hade sett som kännetecken på att jag var jag nu skulle få en stämpel dom med och att folk skulle få ännu en anledning att nedvärdera mig... Jag uppfattade det som att den här kvinnan kände ungefär likadant ibland.
Men sedan sa hon även något som jag även sagt många gånger... Trots att det varit väldigt jobbigt många perioder så sa hon att Om hon hade fått leva om sitt liv hade hon mest troligt inte ändrat på något. Det har ju format oss till dom personer vi är idag... :-)
På grund av att jag inte fick ha några ego-impulser under samtalen så var jag tvungen vänta ändå till efter samtal 2 då jag fick berätta om mig själv och att jag blev så glad över att höra att någon annan känner ungefär som mig.
Tillsist, just innan jag skulle fara sa hon till mig att hon tror att det finns en mening med allt och att det nog var meningen att just vi skulle ha dessa samtal tillsammans. Jag håller med henne, jag var på mycket bättre humör och hade en bättre känsla om mig själv då jag lämnade henne än när jag kom dit och det tackar jag henne för. :-)
Denna skoluppgift visade sig vara mer givande för mig än jag trott och på många fler sätt än bara för min kommande yrkesroll. :-)
