Hur kan det gå så långt att pengar blir viktigare än våra medmänniskors välbefinnande?
Hur kan det gå så långt att man hellre ser till att ens egen position i samhället är där man vill än att andra människor mår bra?
Efter en kväll som igår med både TV program och telefonsamtal är detta frågor som snurrar i mitt huvud. Jag tycker det är skrämmande att tex. ett litet barn som behöver stöd, inte ska få det för att de "stora personerna" som egentligen inte vet (och inte vill veta) hur situationen egentligen ser ut, bestämmer att det ska tas ifrån barnet. (Jag själv är exempel på detta.) Det är skrämmande att man lämnar en annan människa till ett hemskt öde om man vet att man kan förhindra det på något sätt. Jag själv kan tycka att man till och med borde försöka fast man inte vet om det kommer lyckas eller ej. Jag trodde att vi hade lämnat, eller i alla fall försökte lämna, det samhälle där vi behandlar människor orättvist olika, till att försöka skapa ett mer jämlikt samhälle.
Efter en kväll som igår tvivlar jag på det.
Vi gjorde en övning på skolan igår där vi skulle låtsas sova oroligt. (Kom ihåg att jag läser till förskollärare). Men inatt har jag inte bara låtsats. Jag var vaken länge på grund av detta. Jag funderade på hur såna här saker överhuvudtaget kan hända, hur folk egentligen tänker. Blir de förblindade av pengarna? makten? eller är det något annat? Tror dom att dom hjälper sig själva genom att trycka ner någon annan? Jag funderade på hur jag (vi?) ska kunna ändra och förhindra så att sånt här inte händer. Jag blev och är rädd för hur långt detta kommer gå. Kommer det sluta med att jag själv (kanske till och med alla människor) bara ser till sitt eget? Kommer det gå så långt att vi tillslut inte bryr oss om varandra, utan bara koncentrerar oss på hur vi har det och ser till att vi själva har det bra? Men hur bra kommer vi egentligen må då? Kommer det sluta med att vi blir kalla varelser?
jag hoppas verkligen att det här beteendet förändras. Att vi (som jag tror och hoppas att de flesta gör) fortsätter att bry oss om och visar uppskattning och respekt till våra medmänniskor. Att vi kan släppa denna kontroll över pengar och makt så att vi istället kan se till varandra. Jag hoppas att jag ska slippa drömma om detta, utan istället kunna se och uppleva det med öppna ögon och vaken själ. Att jag (vi!) kan eller rättare sagt ska få uppleva ett vänligare och generösare samhälle. Där vi hjälper de som har det svårt i livet. Vare sig det handlar om bara för stunden eller om det rör sig om hela livstillvaror. Är det inte det som hela vår existens till viss del handlar om? Att vi ska vilja finnas där och hjälpa varandra?
Vi måste stanna upp och verkligen ta kontroll över pengarna, makten och våra liv. Vi borde fundera över de val som vi gör. Vem vinner mest på dom? Vem förlorar mest på dom? Vad vinner respektive förlorar personerna i fråga? Och vad är egentligen värt mest?
Hur kan det gå så långt att man hellre ser till att ens egen position i samhället är där man vill än att andra människor mår bra?
Efter en kväll som igår med både TV program och telefonsamtal är detta frågor som snurrar i mitt huvud. Jag tycker det är skrämmande att tex. ett litet barn som behöver stöd, inte ska få det för att de "stora personerna" som egentligen inte vet (och inte vill veta) hur situationen egentligen ser ut, bestämmer att det ska tas ifrån barnet. (Jag själv är exempel på detta.) Det är skrämmande att man lämnar en annan människa till ett hemskt öde om man vet att man kan förhindra det på något sätt. Jag själv kan tycka att man till och med borde försöka fast man inte vet om det kommer lyckas eller ej. Jag trodde att vi hade lämnat, eller i alla fall försökte lämna, det samhälle där vi behandlar människor orättvist olika, till att försöka skapa ett mer jämlikt samhälle.
Efter en kväll som igår tvivlar jag på det.
Vi gjorde en övning på skolan igår där vi skulle låtsas sova oroligt. (Kom ihåg att jag läser till förskollärare). Men inatt har jag inte bara låtsats. Jag var vaken länge på grund av detta. Jag funderade på hur såna här saker överhuvudtaget kan hända, hur folk egentligen tänker. Blir de förblindade av pengarna? makten? eller är det något annat? Tror dom att dom hjälper sig själva genom att trycka ner någon annan? Jag funderade på hur jag (vi?) ska kunna ändra och förhindra så att sånt här inte händer. Jag blev och är rädd för hur långt detta kommer gå. Kommer det sluta med att jag själv (kanske till och med alla människor) bara ser till sitt eget? Kommer det gå så långt att vi tillslut inte bryr oss om varandra, utan bara koncentrerar oss på hur vi har det och ser till att vi själva har det bra? Men hur bra kommer vi egentligen må då? Kommer det sluta med att vi blir kalla varelser?
jag hoppas verkligen att det här beteendet förändras. Att vi (som jag tror och hoppas att de flesta gör) fortsätter att bry oss om och visar uppskattning och respekt till våra medmänniskor. Att vi kan släppa denna kontroll över pengar och makt så att vi istället kan se till varandra. Jag hoppas att jag ska slippa drömma om detta, utan istället kunna se och uppleva det med öppna ögon och vaken själ. Att jag (vi!) kan eller rättare sagt ska få uppleva ett vänligare och generösare samhälle. Där vi hjälper de som har det svårt i livet. Vare sig det handlar om bara för stunden eller om det rör sig om hela livstillvaror. Är det inte det som hela vår existens till viss del handlar om? Att vi ska vilja finnas där och hjälpa varandra?
Vi måste stanna upp och verkligen ta kontroll över pengarna, makten och våra liv. Vi borde fundera över de val som vi gör. Vem vinner mest på dom? Vem förlorar mest på dom? Vad vinner respektive förlorar personerna i fråga? Och vad är egentligen värt mest?
