Jag har klättrat väldigt länge nu och äntligen har jag kommit ut i ljuset och jag kan ana toppen.

Jag har inte bara vant mig vid hur mitt liv ser ut just nu, jag har börjat njuta av den också!

Jag går omkring och dansar och sjunger för mig själv. (oftast i lägenheten eller ute på skogspromenaderna med Minna)

De negativa tankarna som oftast kommit till mig på kvällarna då jag varit ensam har nu blivit positiva. Jag funderar på hur jag vill att min ramtid ska se ut osv. :)

Jag har faktiskt börjat förstå mig på dem som säger att det är skönt med en stor säng, Inatt låg jag tvärs över sängen, jag som vanligtvis brukar ligga och trycka mig mot väggen.

Sedan har jag underbara vänner och och en underbar hund som är ett enormt stöd genom att bara finnas till.

Ikväll satt jag och såg en serie. Jag var helt inne i den och brydde mig inte så mycket om Minna som ville ha uppmärksamhet. Efter ett tag känner jag hur hon hoppar upp och lägger sig tätt bakom min rygg. Det kan man kalla kärlek! fastän att jag ibland vänder henne ryggen så är hon ändå där!

Just nu känns det inte som att något kan stoppa mig. Jag ska fortsätta klättra, ändå tills jag nått toppen. då ska jag stå där och njuta av den enormt vackra utsikten. Jag kanske till och med hittar ett ännu större berg som jag kan nå toppen på!

Kommentera

Publiceras ej