Jag håller just nu på att läsa en kurslitteratur som jag faktiskt tycker är bra. Boken heter; Klassrumsflyktingar- pedagogiska situationer och relationer i klassrummet. och är skriven av Carina Henriksson.
Henriksson har tagit med många bra citat i boken bland annat från hennes arbete och erfarenheter med hennes egna barn. Alldeles i början av boken har hon ett citat som handlar om normalitet och som jag kände igen mig lite i.
"Men Torey, vad tycker du?"
"Om vad?"
"Om att jag är normal.
Tycker du inte att jag ser ut att vara lite normal?
Bara lite?
Jag tänkte på det. Jag menar, när jag rymde med Troy och Carlos.
Jag tänkte att jag kunde gå på gatan och ingen skulle lägga märke till mig, eller hur?"
Han avbröt sig och tittade på mig.
"Skulle de det?
Jag menar det syns inte eller hur, som om jag har en skylt eller något?
Eller gör det det?"
Jag skakade på huvudet.
"Det är vad jag ville göra mest av allt, när jag var där ute" sa han.
"Jag ville bara gå på gatan och låtsas att jag var som alla andra."
Ungefär mitt i boken skriver hon om blickar.
Blicken kan uppfattas som ett slags omdöme, som någon annan ger mig: "Den andres blick formar min kropp i dess nakenhet, frambringar den som den är, ser den som jag aldrig kommer at se den. Den andre har en hemlighet- hemligheten om vad jag är."
Som jag tolkar detta citat så, den jag är, är inte den jag tror att jag är, utan den som människorna runt omkring mig ser mig som.
Väldigt tänkvärt tycker jag...
Kram på er :)
Kommentera