Jag vet att jag redan dedikerat en låt till mina vänner, men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig och dela med mig av lite känslor och tankar som jag fått i helgen.
Jag fyllde 20 i helgen och hade därför kalas här i Umeå med goda vänner. Det var en helt underbar helg och jag hade det hur roligt som helst, jag hoppas att mina gäster också hade det.
Det var ganska fullt upp under hela helgen, men jag hann stanna upp ibland och se, se hur fina (både utseende och personligheter) människor jag faktiskt har runt omkring mig. Jag är otroligt tacksam över att de är en del av mitt liv.
Både fredag och lördagnatt låg jag i min säng, kände deras närvaro och bara log för mig själv. Tänk att dessa människor hade kommit hit för min skull, för att fira mig. Tänk att dessa människor faktiskt ser mig helt och hållet. Det som jag hela mitt liv letat efter har jag hittat. Personer som jag känner mig riktigt trygg hos. Jag vet att jag kan vara mig själv i deras sällskap och jag vågar öppna mig totalt för dem eftersom att jag vet att de inte kommer ändra sin syn på mig (förutom om jag skulle göra något riktigt dumt eller så). Jag vågar vara allvarlig, säga vad jag tycker och jag vågar även "flamsa" till mig för jag vet att det i stort sett inte spelar någon roll.
När jag möter nya människor är jag alltid rädd och nervös över hur de ska se mig, kommer de se mig men vara rädd för mitt handikapp? kommer de bara se mitt handikapp? eller kommer de faktiskt att se mig för den jag är? Sådana gånger är det skönt att veta att ni finns, ni som accepterar mitt handikapp och behandlar mig för den jag är.
Jag ber om ursäkt om det verkar dystert, inte alls min mening. Jag försöker bara förklara hur otroligt glad jag är över er,mina vänner. Jag hoppas ni förstår de även om jag vet att jag ibland kan ha svårt för att visa det.
Kram på er <3
Jag fyllde 20 i helgen och hade därför kalas här i Umeå med goda vänner. Det var en helt underbar helg och jag hade det hur roligt som helst, jag hoppas att mina gäster också hade det.
Det var ganska fullt upp under hela helgen, men jag hann stanna upp ibland och se, se hur fina (både utseende och personligheter) människor jag faktiskt har runt omkring mig. Jag är otroligt tacksam över att de är en del av mitt liv.
Både fredag och lördagnatt låg jag i min säng, kände deras närvaro och bara log för mig själv. Tänk att dessa människor hade kommit hit för min skull, för att fira mig. Tänk att dessa människor faktiskt ser mig helt och hållet. Det som jag hela mitt liv letat efter har jag hittat. Personer som jag känner mig riktigt trygg hos. Jag vet att jag kan vara mig själv i deras sällskap och jag vågar öppna mig totalt för dem eftersom att jag vet att de inte kommer ändra sin syn på mig (förutom om jag skulle göra något riktigt dumt eller så). Jag vågar vara allvarlig, säga vad jag tycker och jag vågar även "flamsa" till mig för jag vet att det i stort sett inte spelar någon roll.
När jag möter nya människor är jag alltid rädd och nervös över hur de ska se mig, kommer de se mig men vara rädd för mitt handikapp? kommer de bara se mitt handikapp? eller kommer de faktiskt att se mig för den jag är? Sådana gånger är det skönt att veta att ni finns, ni som accepterar mitt handikapp och behandlar mig för den jag är.
Jag ber om ursäkt om det verkar dystert, inte alls min mening. Jag försöker bara förklara hur otroligt glad jag är över er,mina vänner. Jag hoppas ni förstår de även om jag vet att jag ibland kan ha svårt för att visa det.
Kram på er <3
Kommentera